mivilandskrona

Välfärdssystemet från början till …?

 Det allra äldsta inom välfärdssystemen men också det kanske allra nyaste var teman som avhandlades under den sista föreläsningen av forskare från Linneuniversitetet i museets filmsal den 9 juni. Docent Håkan Johansson presenterade sin studie om frivilligorganisationer som utförare av välfärdsarbete och deras möjligheter till inflytande i de kommunala beslutsprocesserna. Fil dr Torbjörn Hjort presenterade för sin del delar av en studie om socialbidragets innehåll och hur kommunerna hanterar den s k riksnormen.

Håkan Johanssons forskning går in på nya tendenser inom välfärdssystemen där staten drar sig allt mer undan för att i stället mana civilsamhälle och privata aktörer att ta plats som utförare och leverantörer av välfärdstjänster.

Torbjörn Hjorts forskning å andra sidan handlar om det som allting började med, dvs fattigvård. Socialbidragets ursprung, förklarade Torbjörn Hjort, handlade om att samhällena ville stävja tiggeriet. I stället för att tillåta allmänt tiggeri försåg samhället de allra fattigaste med det allra nödvändigaste, dvs tak över huvudet och mat på bordet. Detta det yttersta sociala skyddsnätet kostar samhället tio miljarder årligen, eller lika mycket som svenskarna lägger ner på blommor. De flesta har mer eller mindre starka uppfattningar om socialbidrag trots ( eller kanske tack vare)  att det allmänna kunskapsläget är klent.

 Du är vad du konsumerar   

- I dag lever vi i ett konsumtionssamhälle där man markerar tillhörighet och delaktighet via sin konsumtion. En ensamstående förälder med ett tonårsbarn ska klara detta på ca 6500 kr. Men hur kommunerna hanterar socialbidragen är ändå något vi vet för lite om, framhöll Torbjörn Hjort.

Sedan 1998 finns det en gemensamt framförhandlad riksnorm, som riksdagen menade skulle bilda golv för hur lite en kommun kunde ge en socialbidragstagare. I själva verket ser golvet ut att ha blivit tak och de som tvingas leva på socialbidrag har lärt sig att det är svårt för att inte säga omöjligt att få extra tilldelning för särskilda behov.

Det finns heller ingen skyldighet för kommunerna att rapportera hur socialbidragsfrågorna handläggs varför kunskaperna om detta är ganska begränsade. Torbjörn Hjorts studie fyller således upp en liten del av ett stort tomrum inom forskningen.

Studien  omfattar Landskrona, Lund, en stadsdel i Malmö samt Växjö kommun. Socialbidragshanteringen i Landskrona har fått en del kritik men han framhöll att Landskrona förmodligen inte utmärker sig särskilt gentemot andra kommuner. Undantaget då skandalen där socialbidragstagare utförde gratis arbete åt politiker och tjänstemän i deras hem och trägdårdar.

- Kritiken har i övrigt bl a gällt det som handlar om motprestation för att erhålla socialbidrag. Man har schabloniserade krav på motprestationer liksom schabloniserade normer för ansökningar som ligger över riksnormen.

Torbjörn Hjort menade att det finns anledning att se med oro på utvecklingen. Vad kommer t ex att hända med det s k respektavståndet, dvs glappet mellan socialbidrag och marknadens lägsta löner. Om synen på socialbidrag är att de ska sättas så lågt att de markant skiljer sig från de lägsta lönerna måste man ställa sig frågan vad som händer, om förslaget om låga ungdomslöner blir verklighet? Med schabloner i stället för individuell behovsprövning kan det bli svårt för många att klara sig.

- Trots att forskningen klarlagt att flerårigt socialbidragstagande är förödande och utarmande  behandlar kommunerna alla lika oavsett om klienten fått socialbidrag ett par månader eller tre-fyra år, framhöll Torbjörn Hjort.

Det finns således många orsaker att hålla utvecklingen under uppsikt menade han. Socialbidragstagare är dessutom en ur snart sagt alla perspektiv mycket svag grupp i samhället. Görs förändringar i socialförsäkringssystemen avseende sjukförsäkring eller a-kassa väcker det stor medial uppmärksamhet. Vid förändringar av t ex socialbidragsnormen är uppmärksamheten minimal. Att tvingas gå till ”soc” och begära bidrag är stigmatiserande i sig och att som socialbidragstagare protestera offentligt är näst intill otänkbart.

 Att sitta nära besluten

Brukar- eller klientinflytande är således svagt för den här gruppen medan andra brukare inom välfärden sitter närmare beslutsfattarna. Det är i alla fall en fråga som diskuteras allt mer.   Utvecklingen inom välfärdssektorn går mot ett allt större brukarinflytande, minskat engagemang från stat och kommun till förmån för frivilligorganisationer men även privata aktörer. Docent Håkan Johanssons forskning är bl a inriktad hur frivilligorganisationernas omvandling från påtryckare till utförare anpassas till den demokratiska processen i kommunerna. Hur arbetar de för att kombinera sin ursprungliga uppgift, dvs att vara påtryckare med en delvis ny roll att vara utförare av välfärdstjänster?

- Landskrona har ett rikt föreningsliv med många frivilligorganisationer och man har såväl formella brukarråd som informella nätverk, men det finns ingen samlad politik inom området, framhöll Håkan Johansson.

Han har särskilt studerat arbetet inom pensionärsrådet och handikapprådet i kommunen. Dessa två är starka grupperingar och de har formaliserade råd med direktkontakter med antingen kommunstyrelsen eller omsorgsnämnden. En grupp som psykiskt funktionshindrade har inte samma möjligheter till inflytande för att inte tala om socialbidragstagare, som nämnts innan.

De slutsatser och frågeställningar inför framtiden som Håkan Johansson lyfte fram handlade bl a behovet av en politik för området och framför allt om ojämlikheten mellan olika grupper. De med starka nationella företrädare får större utrymme i dialogen med kommunen än organisationer eller grupper med svagare representation på det nationella planet.

- Frågan är också om brukargrupperna är allt för beroende av eldsjälar och om det går att göra något åt rekryteringen av företrädare som kan delta i möten och sammanträden. Man behöver också studera mötesrutinerna och se om de förändras för att ge en chans för alla att komma till tals, betonade Håkan Johansson.

  Forskningsledaren Tapio Salonen avslutade föreläsningsserien och påminde om den vinande snöstormen som ackompanjerade den första föreläsningen i januari. Denna dag stod fönstren öppna ut mot kaserngården som hölls i ett våtvärmande grepp av försommargudarna.

- Till hösten kommer ett par skrifter som ger den samlade bilden av våra ansträngningar. Men vi kan väl säga att läget för Landskrona inte är så illa som många velat göra gällande och bilden av staden i nationella media är knappast rättvisande. Samtidigt finns problem och vi har bl a visat att staden riskerar att delas upp i två städer om inget görs för att skapa fler mötesplatser, sa Tapio Salonen och manade till politisk dialog och vilja till förnyelse.

 Christer Blomgren

I välfärdssamhällets inre

För sjunde och sista gången bjuder forskare från Linnéuniversitetet in Landskronaborna för att föreläsa om ”Medborgaren i välfärdssamhället”. Och den här gången går forskarna nära just begreppen medborgare och välfärdssamhället. Torbjörn Hjort, fil dr i socialt arbete lyfter i sin studie fram frågan om vad som är skälig levnadsnivå i samband med socialbidrag.

Håkan Johansson, docent i socialt arbete, har studerat frivilligorganisationernas möjligheter till arbete och inflytande inom välfärdsområdet i Landskrona.

Forskningsledaren professor Tapio Salonen medverkar som vanligt och han kommer att reflektera över vad föreläsningsserien gett för att öka förståelsen för vad som skett och sker i Landskrona.

Under vårens frågestunder efter föreläsningarna har många velat väcka frågor om hur man ska göra för att öka engagemanget och allas medverkan i den lokala demokratiska processen. Håkan Johansson kanske kommer att ge några svar eller fingervisningar på området.Hans forskning är i högsta grad ett bidrag till  diskussionen ”om vad som inte är sig riktigt likt”.

Frivilligorganisationer får en allt viktigare roll som utförare av välfärdstjänster och inte bara som påtryckare. Frågor han belyser handlar om hur samspelet mellan frivilligorganisationer å ena sidan och politiker och tjänstemän å den andra fungerar. Hur påverkas demokratin av den nya arenan där inte bara frivilligorganisationer utan även privata aktörer försöker verka?

Håkan Johanssons forskning visar hur sammansatt det moderna välfärdssamhället blivit och Torbjörn Hjorts forskning går ner på djupet kring en företeelse i välfärdssamhället som de flesta inte har egna personliga erfarenheter av, nämligen socialbidraget.

Sedan drygt tio år träffas en överenskommelse mellan berörda myndigheter och instanser om vad som är minimigränsen för socialbidrag. Denna minimigräns utgör välfärdsstatens yttersta skyddsnät. Men det är inte samma sak som att alla får exakt lika mycket. Det görs många tolkningar och Torbjörn Hjort menar att det ytterst handlar om rättsäkerheten för de sämst ställda i samhället.

Vilken syn har man i Landskrona, i Lund, Malmö  eller i Växjö som är några av de kommuner som ingår i hans pågående studie? Ska socialbidraget sättas så lågt att det blir omöjligt att leva på eller ska det ge en skälig levnadsnivå? Och vad är skälig levnadsnivå i ett konsumtionssamhälle där graden av konsumtion också kan påverka vuxnas och barns möjligheter att vara delaktiga i samhället?

 Christer Blomgren  

 

 

 

 

Unga positiva Landskrona i världen

 Polisen i Landskrona är rätt juste och de flesta gör ett bra jobb. Så ser unga landskronabors bild ut av polisen. Polisutbildaren Charlotte Lebeda inledde föreläsningarna i Filmsalen den 18 maj med positiva tongångar. Över 800 barn och unga i årskurs fem, nio respektive gymnasiets tredje årskurs har svarat på en enkät om livet i allmänhet och synen på polisen i synnerhet. Forskningen ska ingå i en kommande doktorsavhandling men är också en viktig byggsten i Linnéuniversitetets mångfacetterade studie av Landskronas moderna utveckling.

Charlotte Lebedas empiriska underlag utgörs av den mycket stora enkäten, intervjuer och observationer. Vid redovisningen den 18 maj diskuterade hon enbart resultatet av enkäten.

Den visar att de unga har snarast en förvånande politiskt korrekt bild av polisens uppgifter. De ska fånga tjuvar och rattfyllerister samt vuxna som slår barn, i den ordningen. Minst prioriterade uppgifter ansågs sådana som riktar sig mot barn och unga vara, t ex att stoppa trimmade mopeder, beslagta alkohol eller lägga sig i om barn bråkar med varandra.

De unga är således som folk är mest. Lite överraskande jämfört med vad som tidigare framkommit under föreläsningarna är kanske att unga landskroniter förefaller trivas bra mycket bättre i sin stad än vuxna och äldre. Av enkäten framgår nämligen att 9 av tio känner sig trygga där de bor och lika många trivs i sin familj.

 Enligt Charlotte Lebeda är inställningen till polisen en del av förtroendet för staten och styrelseskicket och därmed ett fundament för demokratin.

Av tradition har svenskar stor tillit till samhällsinstitutioner som sjukvård, skolor, högskolor/universitet och polisen. De regelbundna mätningarna visar dock att förtroendet naggats något i kanten. Men inte hos de unga landskroniterna?

Statsvetaren Bo Rothstein, professor vid Göteborgs universitet, som forskat och skrivit om social tillit menar att ungas generellt höga förtroende för polisen och poliser kan hänföras till deras ringa personliga erfarenhet av polisen.

Det kan man också se i Charlotte Lebedas enkät. Flickor i femte klass från Landskronas landsbygd har en mycket positiv bild av polisen. Pojkar inne i stan i åldern 13-16 år är något mindre positiva.

 Unga pojkar lite tveksamma

59 procent anser att en del av poliserna kan beskrivas som rasister där 16-åriga pojkar i tätorten är som mest negativa. 64 procent tror att en del poliser tycker om att ta i med hårdhandskarna. Tydligast är det bland pojkar som bor i tätorten och är födda utomlands.

Bland attityderna ser man generellt att unga har positiv uppfattning om polisen men att den sedan sjunker något bland niorna för att stiga igen bland gymnasieeleverna.

- Väldigt få har negativ eller starkt negativ bild av polisen. De flesta ligger i mitten, dvs från svagt negativa till svagt positiva. 87 procent anser också att polisens arbete är viktigt. När det gäller huruvida polisen är bra på att lyssna antyder resultaten att de som inte fört ett samtal med en polis tycker att de är bra på att lyssna. De som faktiskt pratat med en polis är som regel inte lika positiva. Och det är något för polisen att ta till sig, menade Charlotte Lebeda.

 Längre fram i analysarbetet då även observationer och intervjuer tillförs kommer bilden att bli mer komplex. Att få reda på hur de ungas bild av polisen ser ut och formas är viktigt då det ger myndigheten anvisningar om hur man bör agera för att öka förtroendet för polismakten..  Och det finns många faktorer att ta hänsyn till, för det är inte alltid det självupplevda som skapar bilden av polisen.

- Historier man hör och skickar vidare spelar också stor roll. Jag har t o m hittat gamla vandringsägner om poliser och våldsutövning bland svaren i enkäterna. Däremot säger sig barnen och ungdomarna inte bli påverkade av deckare och filmer för man tror inte de ger en sann bild av polisen i Sverige, berätta Charlotte Lebeda.

 Utlänning, invandrare eller vad?

Av Charlotte Lebedas material kan man så långt inte utläsa att det skulle finnas en ”speciell relation” mellan invandrare och polisen som myndighet varken i den ena eller andra riktningen. Och det kanske är märkligt då det finns många med utländsk bakgrund i Landskrona, ovanligt många och från väldigt många olika länder. Detta var också temat för Erica Righards föreläsning. Hon ägnar sig migrationsforskning jämte sin forskning och undervisning i socialt arbete vid Linneuniversitetet.

 Det centrala i hennes framställning handlade om att nationalstaten inte längre är den allenarådande referenspunkten för de minst 200 miljoner människor som enligt FN:s beräkningar i dag kan beskrivas som migranter. Det innebär att de inte så självklart säger att ”jag har flyttat från landet  X till landet Y”. För även om de fysiskt befinner sig i Y kan de ha såväl rötter som sociala och ekonomiska åtaganden i landet X, och kanske även i flera länder.

I det gamla hemlandet kan finnas åldrande föräldrar och yngre syskon och i ytterligare ett annat land kan finnas andra släktingar, som man inte bara är känslomässigt bundna till utan även ekonomiskt.

Utvecklingen är resultatet av globaliseringen som i sin tur innebär att ekonomier, arbetsmarknader och kulturer vävts samman på ett långt mer omfattande sätt än tidigare.

Migrationen där flera hundra miljoner människor korsar gränser är ett resultat av globaliseringen men också en motor för densamma.

 Integrera transnationella?

Erica Righards förde in begreppet transnationalism för att beskriva migranternas tillhörighet eller brist på tillhörighet.

- Inom migrationsforskningen menar vi  att samhällen som tar emot många migranter måste problematisera begreppet integration. Med många nya människor från många olika länder får vi en påtaglig olikhet i samhället. Och frågan man måste ställa är huruvida det är önskvärt eller ens möjligt att tala om integration i betydelsen att nyanlända ska bli svenskar, undrade hon.

 Sverige var fram till 1930-talet ett utvandringsland. På 1800-talet sökte sig en miljon svenskfödda till USA för där fanns större frihet och bättre möjligheter till försörjning. Sedan 1950-talet har Sverige av delvis samma skäl tagit emot hundratusentals invandrare. Invandringen har fram till mitten av 1980-talet varit styrd av ekonomiska konjunkturer. Vid uppåtgående ekonomiska konjunkturer har invandringen till Sverige ökat och vice versa vid nedgångar. Men i och med flyktingmigrationen från 1980-talets mitt och framåt har siffrorna stadigt pekat uppåt. Så har det varit över hela världen. Sedan andra världskriget har migrationen tredubblats i världen, enligt FN:s beräkningar.

Sverige har tagit emot något fler än snittet i Europa och Landskrona ligger på sjunde plats bland landets kommuner när det gäller antalet utrikes födda invånare.

Med en vacker formulering sammanfattade Erica Righardt utvecklingen som att ”världen finns i Landskrona och Landskrona i världen”.

Mångfalden är således här, precis som på många andra ställen i världen. Staden är sig inte lik därför att världen inte är sig lik.

- För Landskrona och alla andra i motsvarande situation är  frågan om hur samhällets institutioner och aktörer agerar viktig.  Hur gör man för att möta de spänningar som uppstår som en följd av de stora olikheterna människor emellan? Hur gör man för att bevara en livskraftig demokrati som omfattar alla? undrade hon.

 

Christer Blomgren

 

 

 

Annorlunda bilder av Landskrona?

 

Föreläsningarna den 19 maj kryper ändå närmare Landskronas invånare, deras bilder av staden och berättelser om den. Universitetslektor Erica Righard forskar kring internationell migration och hur den förändrats sedan mitten av 1980-talet, dvs ungefär samtidigt som Landskrona började ta emot allt fler flyktingar. Strömmen av utlandsfödda till bl a Sverige och Landskrona är ett av många utslag av globaliseringen. Migranterna är idag både fler till antalet och kommer från allt fler olika länder.

Många migranter har dessutom kvar olika sociala och ekonomiska åtaganden i sina respektive hemländer långt efter att de bosatt sig i Sverige. Även om detta går på tvärs med hur vi brukar förstå integration, så visar forskningen att det faktiskt främjar integration.

Utifrån en samhällssituation med många utlandsfödda i befolkningen vill Erica Righard problematisera diskussionen om integration och hur den kan bedrivas. Hur påverkas integration och möjligheter till integration om en person inte bara har ansvar för sin familj i det land hon eller han befinner sig i utan dessutom t ex åldriga föräldrar kvar i det land man lämnat?

Migranternas barn, i alla fall en del av dem har, adjunkt Charlotte Lebeda träffat med anledning av sin studie av barns och ungdomars bild av polisen. Studien är, förutom en del av ett forskningsprojekt, underlag för en doktorsavhandling och basen för arbetet utgörs av enkäter till 825 unga Landskroniter. Därtill kommer ett antal kvalitativa intervjuer, samtal och observationer som bildar berättelser om deras upplevelser av och föreställning om polisen. Det handlar bland annat om vilka föreställningar eller bilder unga i Landskrona gör sig av poliser. Hur skapas dessa bilder? I vilken mån finns det positiva respektive negativa bilder och vilka är det som är mest negativa?

 

 

Den lilla staden med storstadsdrag – för polisen

 Nej, Landskrona är inte den farligaste staden i landet och sambandet mellan invandring och brottslighet är inte statistiskt belagt. Den enda yttre faktor man säkert vet bidrar till ökad brottslighet är ökad alkoholkonsumtion. Vem kunde säga något sådant i Museets filmsal den 28 april?  Jo, en kriminolog förstås. Och mycket riktigt var det dags för en kriminolog när Linneuniversitets föreläsningsserie fortsatte med brott och polisarbete på schemat. Hans kollega bakom föreläsningspulpeten, polisutbildaren Jan Mill kompletterade bilden utifrån polisperspektivet. Landskrona är inte värre än andra ställen men har lite storstadskaraktär. Men när något händer är det rätt dramatiskt.

Filosofie doktor Robert Andersson blev av en åhörare beskylld för att vara raljant när han med bilder från statistiken visade att Sverige blivit mindre farligt att leva i.

- Som ni kan se är det i själva verket är så att vi kanske aldrig varit tryggare i samhället än vad vi är i dag. Risken att drabbas av ond bråd död på gator och torg, eller i trafiken eller på arbetsplatsen är mindre än kanske någon gång i modern tid.

I stället för att komma med statistik och underlag för att tala om grunderna för den otrygghet Landskronabor ger uttryck för ville Robert Andersson tala om kriminalpolitikens arena. Det finns inget statistiskt eller vetenskapligt underlag för de flesta utspel som görs av politikerna på temat trygghet på gator och torg.

- Det finns en motsägelse i att politiker vill agera så kraftfullt på den kriminalpolitiska arenan. Miljösituationen är förmodligen ett mycket större hot mot oss och kommande generationer men där ser vi inte några motsvarigheter till utspel om förbud och motsvarande. Vad är det som lockar politikerna till dessa återkommande utspel?

Med exempel från den internationella politiska arenan ville han visa att kriminalpolitiken är ett fält där politiker kan visa handlingskraft. Begreppet ”law and order” introducerades av Richard Millhouse Nixon på 1970-talet och han har fått många efterföljare både utomlands och i Sverige.

- Det finns mängder av exempel på att kriminaliseringen av olika företeelser och handlingar inte ger effekt. Sexköpsförbudet har t ex inte avskräckt många eller haft nämnvärd effekt på prostitutionen. Och en kriminolog som kommer med statistik som vederlägger politiska utspel blir snabbt överkörd. Det är en emotionell arena och siffror står sig ofta slätt när känslor sätts i gungning, menade Robert Andersson.

 Kommunikationsproblem

Om nu inte brottsutvecklingen i Landskrona föranleder extra stor oro eller uppmärksamhet kanske det som dagen inleddes med förtjänar större uppmärksamhet. Polisutbildaren Jan Mill bidrar till Linneuniversitets Landskronaprojekt med en studie av polisarbetet i staden.

Han har i intervjuer och genom att åka med poliser ute på uppdrag samlat in mängder av information och observationer kring hur polisarbetet bedrivs. 

- Poliserna har börjat trivas allt bättre i Landskrona sedan man ändrade organisationen för två år sedan. Då utgick alla från Helsingborg och lokalkännedom och kontakterna med invånarna blev lidande. Då fick man tvångsrekrytera men i dag säker sig poliser hit av egen kraft, sa Jan Mill. 

Han underströk vidare att de resultat han hittills fått fram förmodligen skulle ha sett likadana ut oavsett var i Sverige han gjort studien. Polisen i Sverige ska enligt direktiv från justitiedepartementet arbeta problemorienterat, vilket bl a innebär att man ska samverka med andra aktörer för att förebygga brott. Vidare arbetar man numera också ”underrättelseorienterat” efter engelsk förebild. Det innebär att information samlas in, analyseras och därefter fattar polisledningen beslut om vilka problemområden man ska arbeta mot ute på fältet.

- Jag har inte kunnat upptäcka att poliserna Kalle eller Barbro bygger t ex nykterhetskontroller på en analys som kommit från ledningen. Kommunikationen verkar inte fungera, menade Jan Mill.

Ytterligare ett bevis för att man har problem med kommunikationen är att den handbok för brottsförebyggande arbete som Skånepolisen tagit fram som enda distrikt i Sverige var okänd för poliserna på fältet. En utmärkt handledning, enligt Jan Mill, baserad på kriminologisk vetenskap och beprövad erfarenhet men som inte nått ut där den skulle göra bäst nytta.

- Polisen är en svårstyrd myndighet och att nå ut till de yttersta kapillärerna, dvs den enskilde polisen ute på fältet är komplicerat. Och det min studie slutligen syftar till är att ge en tydligare bild av dessa svårigheter, sa Jan Mill.

Christer Blomgren

 

27 januari   Landskrona under senare delen av 1900-talet – vad var det som hände? 

      En stad i brytningstid(er) - Landskronas förändring under efterkrigstiden

      Jesper Johansson, fil dr i historia

      Befolkningsströmmar och bosättningsmönster i Landskrona efter krisen

      Tapio Salonen, professor i socialt arbete

 

17 februari   Debatten i lokalpressen och hur några av de nya landskroniterna resonerar

    Katolik som resurs? 

    Anders Lundberg, fil dr i sociologi

    En del och andra. Min mening i Landskrona-Posten

    Dino Viscovi, fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

 

17 mars   Att bo i en stad där många flyttar och söker sammanhang

    Segregationsmönster och etablering hos nya Landskronabor

    Tapio Salonen, professor i socialt arbete

    Barns och vuxnas föreställningar om ”vi och dom” i Landskrona

     Anne Harju, fil dr i socialt arbete

 

7 april   Arenor för ungas kultur och återkomst

    Ungdomspolitik mellan ideal och realitet 

    Lars-Göran Karlsson, fil dr i sociologi

    Ung kriminalitet och vägen ut. En utvärdering av Unga Kris

    Philip Lalander, professor i socialpsykologi

 

 28 april   Brottsbekämpning för polis och civilsamhälle

    Modernt polisarbete i Landskrona

    Jan Mill, adjunkt Polishögskolan Växjö

  Lokalsamhälle som kriminalpolitisk realiseringarena

   Robert Andersson, fil dr i kriminologi

 

19 maj   När människor tvingas skapa egna bilder av verkligheten

   Landskrona i världen. Globala och lokala familjerelationer 

   Erica Righard, fil dr i socialt arbete

   "Polisen är bra, men..." - Ungas bild av polisen i Landskrona

   Charlotte Lebeda, doktorand socialt arbete

 

9 juni   Välfärdssystemet som vi känner det?

  Hörs frivilligorganisationer i Landskronapolitiken? 

   Håkan Johansson, docent i socialt arbete

    Skälig levnadsnivå i form av socialbidrag - nationella riktlinjer och lokala tillämpningar

    Torbjörn Hjort, fil dr i socialt arbete

    Utmaningar i den fortsatta välfärdsutvecklingen  

    Tapio Salonen, professor i socialt arbete

 

Alla seminarier är kostnadsfria och öppna för allmänheten

 

Arrangörer: Linnéuniversitetet, Landskrona stad, Landskronahem, Region Skåne, Länsstyrelsen i Skåne, EU-året 2010 mot bekämpning av fattigdom och social exklusion

 

Förhandsartikel 28 april

Polisen och brottsbekämpning i fokus

 

Föreläsningarna den 28 april har polisens arbete och Landskronas brottsförebyggande insatser i fokus, vilket ger MiV:s föreläsningsserie en större aktualitet än vad någon önskat sig.

Kriminologen, filosofie doktor Robert Andersson och adjunkten vid Polishögskolan i Växjö, Jan Mill, närmar sig frågeställningen om Landskrona och brottslighet utifrån olika perspektiv.

Robert Anderssons studerar brottsförebyggande arbete i lokalsamhället. Varför arbetar man så mycket med brottsligheten i Landskrona och vilka spår avsätter det? är några frågor han tar upp.

Jan Mill med egen erfarenhet som polis har följt polisens arbete i Landskrona inifrån.

Intervjuer och observationer har gett honom en bild av hur polisens arbete på fältet ser ut. En av de frågeställningar han arbetar med är hur kommunikationen mellan polisledningen och poliserna på fältet fungerar.

De båda forskarna täcker tillsammans ett brett fält av polisarbetets utveckling. Robert

Anderssons fokus i forskningen är polisens historiska utveckling, medan Jan Mill i sin studie skildrar hur underrättelsearbete och handlingsplaner styr dagens allt mer resultatinriktade polisarbete.

Christer Blomgren

 

 

 

Förhandsartikel 7 april

Ungdomar i fokus

 

En av de oftast förekommande berättelserna om dagens Landskrona handlar om ungdomar. Unga som ställer till det, är kriminella eller allmänt odugliga och ohyfsade. Och just ungdomarna är i fokus för de offentliga föreläsningarna den 7 april i museet filmsal. Kultursociologen Lars-Göran Karlsson har med intervjuer och observationer som verktyg rest frågor om hur ungdomskulturen i vid bemärkelse påverkar de unga i staden, och vice versa hur de unga påverkar utbud och olika aktörer. Finns det kanaler för dialog eller samtal om och för ung kultur i Landskrona? Frågeställningarna är många och de har inte blivit färre under arbetets gång.

Hans preliminära iakttagelser ger ingen direkt ljus bild av villkoren för det unga lokala

kulturlivet. Brist på tillit är utmärkande i kontakterna mellan olika ungdomsgrupper liksom mellan offentliga aktörer och eldsjälar för ung kultur. Det finns en brist på kanaler för dialog mellan olika aktörer och därmed reella möjligheter för

de unga att påverka. Samtidigt som behoven av insatser är uppenbara är ambitionerna är satsningarna från kommun och andra offentliga aktörer svaga och disproportionerliga, menar Lars-Göran Karlsson.

- En slutsats man kan dra är att plats och utrymme för ungas eget politiska och kulturella inflytande bör utvecklas snarast. Delaktighet och deltagande är nyckelord och samverkan mellan offentlig sektor och civilsamhället är en förstarangsfråga, framhåller Lars-Göran Karlsson som befinner sig mitt uppe i analysarbetet.

Den dystra bild Lars-Göran Karlsson tycker sig ana kanske låter sig kopplas till ämnet för den andra föreläsningen. Socialpsykologen, professor Philip Lalander har följt arbetet och individerna i Unga Kris (Kriminellas revansch i samhället).

Lars-Göran Karlssons studie ser i sin studie hur ungdomskulturen av vissa aktörer enbart ses som ett verktyg för brottsförebyggande insatser. Är det något som kunnat märkas i den grupp som Philip Lalander följt?

 

Bekräftelse och påverkan

Philip Lalanders frågeställningar om hur ung kriminalitet kan förstås och vilka drivkrafterna för att söka till kriminella gemenskaper är torde ge underlag för diskussioner om betydelsen av ung kultur och ungas möjligheter att komma till tals.

När man vill lämna kriminella nätverk är ensamhet ett av de största problemen. Unga KRIS syftar till at ge ”unga på glid” möjligheter till gemenskap och också en meningsfull sysselsättning där hederlighet, drogfrihet, nykterhet och solidaritet är nyckelord. Lalander berättar om några unga människor som fått hjälp av unga KRIS och som i dag lever ett liv där de inte behöver hjälp av olika myndigheter för att leva sina liv.

 

Christer Blomgren

 

 

Referat 7 april

Unga längtar bort trots kärlek till staden

 

- Landskrona har 9 000 personer mellan 7-25 år och risken är att många av dem lämnar staden om de inte erbjuds reellt inflytande och arenor att uttrycka sig på.

Kultursociologen Lars-Göran Karlsson kom med ett manande budskap på föreläsningen den 7 april. Baserat på intervjuer och studier av bl a kommunledningens egna slutsatser menade han att de unga var underrepresenterade i satsningar på kultur och att Landskrona måste förbättra sin position för att leva upp till målen i regeringens proposition för ungdomspolitik.

Från publiken hördes invändningar med en hänvisning till att många kommer till Landskrona för att idrotta och då uttrycker stor uppskattning av utbudet.

- Det stämmer säkert och Landskrona är inte ensam om att satsa för lite på ungas kultur. Men man får kanske betala ett jämförelsevis högt pris för sina ungdomskulturpolitiska underlåtenhetssynder p g a av den starka segregationen i staden.

Riskerna med att lämna grupper av unga utanför illustrerades av Philip Lalander, professor i socialpsykologi, som beskrev grunderna för hur man vetenskapligt ser på konsekvenserna av utanförskap.

- Alla människor har en mycket stark drivkraft av bli bekräftade och uppleva respekt för den man är. Ungdomar som inte klarar skolan utan blir betraktade som ”losers” riskerar att hamna i helt fel sammanhang i jakten på bekräftelse, framhöll Philip Lalander.

Han beskrev hur en karriär mot kriminalitet mycket väl kan tillfredsställa grundläggande mänskliga behov av att bli sedd och bekräftad och kopplingen till Lars-Göran Karlssons studie blev tydlig.

 

 

 

Ett högt pris

Lars-Göran Karlsson betonade gång på gång att Landskrona får betala ett oförtjänt högt pris för otillräckliga satsningar på ungdomars delaktighet och kultur.

Ett av hans förslag var att skapa utrymme för unga att ordna ”events”. Någon i publiken påekade att man redan har en modell kallad ”snabba cash”, pengar som kan sökas för att ordna möten för unga.

- Tiodubbla det! Var Lars-Göran Karlssons svar.

Han framhöll hur viktig kompisskapet är för unga. Men umgänget med jämnåriga blir än svårare i resurssvaga familjer då man oftast bor ganska trångt och inte har så mycket att erbjuda.

- Det har gjorts en undersökning bland gymnasieelever där de bl a tillfrågas om vad de gör om tio år. Trots att de älskar sin stad säger en tredjedel att de kommer att bo utomlands. Materialet är inte analyserat än men med erfarenhet från tidigare studier vill jag påstå att det främst handlar om unga pojkar som vill återvända till det gamla hemlandet. Där hoppas de bli sedda och respekterade, menade han.

En i publiken menade att de unga inte tar till sig de möjligheter som erbjuds. Lars-Göran Karlsson invände att de svagaste inte ens kan formulera vad de önskar av livet. De minst inaktiva är också minst benägna att beskriva vad de saknar.

Han hänvisade till statistik som visar att Landskrona har många unga i kategorin resurssvaga. Andelen öppet arbetslösa ung­domar och ung­­domar i arbetslöshets­åtgärder 2009 var 6.7 % i kommunen, jämfört med 5.4 % i Skåne och 5.8 % i landet som helhet. Andelen indi­vider i åldern 17 år eller yngre som fick ekono­miskt bistånd var 14.6 %, en nivå betydligt över genomsnittet för både länet som för landet som helhet.

- Många av dessa kan inte ens formulera en dröm om framtiden. Ekonomisk segregation och ojämlikhet är farlig för ett samhälle, underströk han.

 

Samverkan med civilsamhället

Philip Lalanders studie i Landskrona handlar egentligen om Unga KRIS (Kriminellas revansch i samhället). Unga KRIS har fått pengar av Allmänna Arvsfonden för satsningar på flera håll i landet och uppdraget att utvärdera satsningen har gått till Philip Lalander.

- Utvärderingen blir inte offentlig förrän den sista april men när det gäller Landskrona kan man säga att Unga KRIS haft goda kontakter med det etablerade samhället och i deras nätverk finns nu bland Rotaryföreningen och Landskronahem. De vuxna i Unga KRIS har jobbat med ett stort engagemang och erbjudit en hjälp som offentliga aktörer inte klarar av, sa Philip Lalander.

 Modellen att söka samverkan med civilsamhället i form av företag och ideella föreningar framhölls av båda föreläsarna som en viktig pusselbit i arbetet med att förhindra en marginalisering av unga.

- En stads utveckling bygger på ungas delaktighet. För Landskronas del är det viktigt att skapa attraktiva mötesplatser i centrum. Många mötesplatser skapar trygghet, vilket i sin tur skapar en positiv spiral för stadens utveckling, framhöll Lars-Göran Karlsson.

Fotnot:

Philip Lalanders utvärdering kommer att finnas tillgänglig på Allmänna Arvsfondens hemsida från den sista april.

Christer Blomgren

 

 

 

 

Förhandsartikel 17 mars:

Varför kan man inte njuta av staden?

 

Landskrona måste vara en av landets vackraste städer. Havet, parker, boulevardliknande gator, hus som ger besökaren nackspärr när man passerar med näsan i skyn för att insupa skönheten. Ändå, skönheten till trots räcker det tydligen inte för att stävja de negativa upplevelserna av staden, för dem som bor där. Några förklaringar till varför det blivit så kanske lämnas på föreläsningen den 17 mars då Anne Harju och Tapio Salonen adderar ytterligare pusselbitar till MiV-projektet.

I föreläsningen den 17 februari berättaren medieforskaren Dino Viscovi om att insändarskribenterna i Landskrona skiljer sig från sina kolleger i andra städer genom att vara mycket mer fixerade vid allmänna sociala problem i sin stad och att man lägger skulden på ”dom andra”. Dessa kan vara invandrarna och deras barn, eller politiker och beslutsfattare – oavsett vilka finns det några grupper och individer som bär skulden till eländet.

Men det är inte bara insändarskribenterna i Landskrona som är kritiska. Många i staden är tveksamma och ställer sig frågande till utvecklingen.

Det visar de preliminära resultat som forskaren Anne Harju kommer att presentera den 17 mars under sin föreläsning i Filmsalen.

Hon har intervjuat ett 60-tal landskronabor om deras syn på staden och människorna som bor där. Det som inleddes som en studie av invånarna i stadsdelen Centrum/Öster har under det år studien pågått kommit att omfatta människor i hela staden.

- Att bara hålla sig till Centrum/öster blev begränsande och föga belysande. Nu har jag träffat alla sorters människor och har kunnat dela in dem i tre kategorier och det är landskronaiter, flyktinginvandrare och arbetskraftsinvandrare, berättar Anne Harju.

Blir det tre olika bilder? Både ja och nej. Anne Harju tycker så långt i analysarbetet att likheterna är större än olikheterna. Framför allt har de en sak gemensamt för det finns företrädare för alla tre kategorierna som ser sig som missgynnade av utvecklingen.

 

Osedda och missförstådda

Nu har inte alla som ser sig själva som särskilt utsatta för utvecklingen agerat ut mot samhället. T ex finns bara en grupp representerad på ett uttalat sätt i den politiska församlingen i Landskrona. Men tänk tanken att de icke infödda också bildade ett parti och hamrade in sitt budskap om att problemen i staden handlar om att de infödda landskronaborna inte släpper in nykomlingar!

- Det jag ytterst vill studera är de sociala relationerna och hur man ser på varandra som grupper, ytterst ”invandrare” respektive ”svenskar”. Flera av studierna i det här projektet pekar entydigt på att upplevelserna av ett vi-och-dom är mycket starka och begränsar stadens möjligheter att utvecklas positivt. Dessa känslor är alltså mycket starka även hos dem som inte är födda i staden. Och det handlar inte om nyss anlända för alla jag träffat har bott minst fem-sex år i staden, säger Anne Harju.

Frågan är vem som fångar upp dessa röster och får igång en dialog, utvecklar de sociala relationerna. Den frågan har väckts ett par gånger i samtalen efter de tidigare föreläsningarna och nu får den förnyad kraft och betydelse.

I intervjuerna som Anne Harju genomfört talar många om det fokus eller den berättelse som finns om staden. Den om bråk, bus, vandalism och kriminalitet och som kan leda till att man tvekar inför  att gå ut på gator och torg. Berättelsen dominerar i medvetandet vare sig man håller med eller inte och alla bär den med sig, ibland som en oro när man går ut. 

Och staden som är så vacker! Det tycker även barnen. Anne Harju har även arbetat med en studie som rör barn i årskurs fem. Vid föreläsningen den 17 mars kommer hon endast att beröra den mycket ytligt men resultaten tyder på att även barnen, oavsett bakgrund och boendeförhållanden, har likartade uppfattningar om staden. Man gillar parkerna, stranden, vissa gator i centrum medan man är rädd för att vistas på ställen som är illa beryktade.

- Intressant i den här studien, där barn har fått markera på kartor med olika färger vad de gillar eller ogillar, är att nästan alla barn tycker om sina respektive hemmiljöer. Undantagen är de barn som lever i utsatta miljöer där de blivit vittnen till våld och bråk, berättar Anne Harju.

 

Boendet och den sociala karriären

Hur viktigt är det var vi bor för våra möjligheter att etablera oss i samhället, få ett någorlunda bra och friskt liv där eventuella barn kan få en bra start i livet? 

Det är den centrala frågan i Tapio Salonens projekt som i analysen börjar närma sig frågorna om påverkan av boendemiljö på individnivå. Materialet är mycket omfattande och analysarbetet långt ifrån avslutat, men frågan om hur oetablerade hushåll påverkas av var de s a s hamnar kan börja diskuteras med en betydligt större faktagrund än tidigare.

Tapio Salonen har låtit antyda i de framträdanden han gjort i Landskrona och annorstädes att mönstren, dvs konsekvenserna av boendesegregationen börjar framträda allt tydligare i hans studie.

Frågor som kan börja få svar handlar om hur etableringen i boendet påverkar möjligheterna vad gäller inkomster, sysselsättning och familjesituationen.

Permanentas segregerande eller exkluderande mönster? Hur påverkar det vuxna och barn i synen på barnens möjligheter till utbildning och jobb etc? Det slogs i tidningsrubriker i inledningen av MiV-projektet fast att landskronaborna inte trivs i sin hemstad. Föreläsningarna den 17 kan ge en fylligare bakgrundsbild och förklaring till om och varför det är så, och varför omsättningen i staden är så stor att mer än var femte invånare faktiskt lämnade staden åren 1990-2006.

 

Christer Blomgren

 

 

 

 

Referat 17 mars:

Verkligheten bestäms av berättelser

 

”Jag har inget emot utlänningar, men de här utlänningarna är inte härifrån!” De som kan sin franska serie Asterix minns den gamle Senilix och hans famösa inlägg i debatten om nykomlingar i byn.

Och som det är i franska Gallien är det i skånska Landskrona, och väl lite varstans.

Landskronaborna behövde inte heller känna sig särskilt utpekade som främlingsfientliga vid den offentliga föreläsningen i Filmsalen den 17 mars. Linnéuniversitetets Anne Harju och Tapio Salonen var på plats med var sin föreläsning betitlade ”Om vi och dom i Landskrona” respektive ”Segregationsmönster och grannskapseffekter på områdes- och individnivå. Exemplet Landskrona.”

Anne Harju redovisade en tidig analys av sina intervjuundersökningar där hon samtalat med ett 60-tal landskronabor om deras syn på staden och dess sociala relationer.

Tapio Salonens analys uppmärksammar även den byggda strukturen, som dessa relationer utspelas i och den analysen kanske manade till eftertanke. I alla fall menar Tapio Salonen det då han i personligt hållen avslutning varnade för en bokstavlig tudelning av staden etniskt och

socioekonomiskt.

 

Så likt det olika är

Det slående för åhörarna i den fullsatta Filmsalen under Anne Harjus inledande föreläsning var likheterna mellan de människor hon berättade om. De hon intervjuat talade om varandras olikheter, verkliga eller förmenta, ovetandes om att hur olika man än uppfattar att andra är så upplever man staden på snarlika sätt!

Många upplever att staden är uppdelad i vi och dom. Alla de tre kategorier hon delat upp sina intervjuobjekt i - de svenskfödda (minst två generationer), de arbetskraftsinvandrare som kom under några decennier från 1950 och framåt samt kategorin flyktinginvandrare som slog ner sina bopålar i staden från 1980 och framåt – alla talar de i termer om ”vi och dom”.

Och de upplever att staden förändras och orsakerna till förändringarna och till problemen står att finna hos ”dom andra”.

Svenskar ser ner på de nyanlända. De nyanlända bråkar, skriker och klumpar ihop sig, menar många av svenskarna men även de arbetskraftsinvandrade.

Många i alla tre kategorierna talar om riskerna med att gå ut på stan men få har drabbats direkt. Man har ”ju hört” och man ”har läst”.

De flesta i Anne Harjus intervjuer beskriver att de är medvetna om att de drar alla över en kam. Samtidigt är de väldigt frustrerade över att andra gör detsamma med dem själva.

En man pratar i studien om hur illa han tycker om att bli bestraffad i ett kollektiv. Han får lida för vad några individer ur kollektivet gör.

- Den dominerande berättelsen om Landskrona handlar om ”svenskar och invandrare”, om otrygghet. Och det är en berättelse som utgår från stereotypa berättelser på gruppnivå, framför allt handlar den om att de som kom under 1980-talet utgör grunden till problemet. Det finns motberättelser om möten mellan olika människor och kulturer men de är inte så många,

framhöll Anne Harju.

Många är medvetna om att de styrs eller påverkas starkt av en berättelse snarare än

verkligheten, men det hindrar inte att berättelsen är stark och styr mångas agerande.

I sin föreläsning redogjorde hon också för innehållet i en berömd studie från England (Elias och Scotson) där man studerat mekanismerna bakom en polarisering mellan ”nya” respektive ”gamla” invånare i en arbetarförort.

De gamla etablerade reagerade på vad som tolkades som ett hot från de nyanlända. De strategier de etablerade valde var t ex nedsättande skvaller, stigmatiserande föreställningar baserade på några av ”de värsta” individerna ur motståndarlägret, nedsättande kodord om ”dom andra” och utestängning från alla möjligheter till makt och inflytande.

Outsidergruppen försökte använda samma strategier men ägde inga instrument eftersom de hade för lite inflytande. Vad som s a s återstod för dem var brott och vandalism.

 

När avstånden växer

Det är således väl belagt vad som händer i ett samhälle där avståndet mellan människor är stort och frågan för Landskrona och andra samhällen i motsvarande situation är väl snarast hur framtiden kan tänkas gestalta sig.

Och där var kanske Tapio Salonens material särskilt oroande. För av det framgår det varför föreställningarna om ”vi och dom” är så starka i Landskrona. Den etniska segregationen har ökat markant åren 1990-2006. I fallet Landskrona är etnicitet lika med socioekonomisk status,

visar statistiken. Svenskdominerade områden bebodda av resursstarka har ökat både i ”svenskhet” och i ekonomisk styrka. Samtidigt har mellanområdena i staden med hygglig

blandning av människor med olika ursprung och medelgod ekonomi minskat. Ökat har däremot områdena med resurssvaga personer med utländskt ursprung.

De homogena svenskområdena ut mot Borstahusen och byarna runt Landskrona har växt och dragit till sig all fler resursstarka hushåll med svensk bakgrund. Samtidigt har centrala Landskrona och miljonprogramsområdena med många relativt nyanlända invånare också växt. Mätningen av segregation i ”segregationsindex” visar att segregationen i Landskrona nu överskrider den i Malmö och snittet för hela riket. Den positionen intog Landskrona runt millennieskiftet och kurvorna går därefter allt mer isär. Tendensen för Landskrona förstärks medan den mattas av för t.ex. Malmö och landet som helhet. Och Landskrona har fortfarande en stark inflyttning av människor med sämre förutsättningar att hävda sig på arbetsmarknaden och därmed etablera sig ekonomiskt i samhället.

På några bilder från bostadsområden som Karlslund, då i synnerhet Koppargården, och stadsdelen Öster kunde man se att koncentrationen av utlandsfödda ökat stadigt sedan millennieskiftet samt att befolkningen ökat i dessa stadsdelar utan att några nya bostäder tillkommit. De utlandsfödda, de ekonomsikt svagare bor alltså allt trängre.

- Etniska enklaver är under bildande i Landskrona och det innebär att segregationen blir mycket svår att bryta, framhöll Tapio Salonen.

I en personligt hållen avslutning på sin förläsning vädjade han till stadens beslutsfattare att reflektera över det material han presenterade.

- Enligt de planer som nyligen presenterats ska man bygga ca 1500 bostäder utanför

stadskärnan för att locka hit resursstarka skattebetalare. Som siffrorna visar ökar andelen ekonomiskt resurssvaga personer med dominerande utländsk bakgrund. De utgör numera en tredjedel av stadens befolkning. Är det då verkligen rätt medicin att ensidigt bygga exklusiva bostäder för resursstarka personer? Här finns ingen bostadsbrist men det finns brist på likartade förutsättningar för alla att skapa sina liv och ett Landskrona som är socialt hållbart, framhöll Tapio Salonen.

 

Christer Blomgren

 

 

 

 

 

 

Förhandsartikel 17 februari:

Lite närmare inpå landskronaborna.

 

Hur tänker och agerar landskronaborna? Den frågeställningen tangeras på lite olika sätt av gästföreläsarna som uppträder den 17 februari i museets filmsal. Medie- och kommunikationsforskaren, filosofie doktor Dino Viscovi undersöker i sin studie ett sällan beforskat område, nämligen insändarna. Han har kartlagt Landskronapostens insändare under ett år och sett att de, förutom att ta upp vad vi normalt finner på insändarsidorna, också diskuterar Landskronas unika problem och utsatthet.

Detta skiljer insändardebatten i Landskrona från andra städer och insändarsidor. Många av forskarna i projektet intresserar sig för olika aspekter av ”berättelserna om Landskrona”, hur bilden i det offentliga rummet byggs upp och av vilka. Historikern Jesper Johansson talade i den förra föreläsningen om stadens 1900-talshistoria om att Landskrona måste hitta nya berättelser och positiva förebilder från det nya gränsöverskridande Landskrona.

Dino Viscovi kommer delvis in på det området i sin föreläsning. Finns det mer än en diskussion om hur ’en blomstrande och vacker stad börjat vissna’.

Insändare som fenomen är en näst intill unik nordisk företeelse och sidorna blir lästa av många. Inte minst av politiker och opinionsbildare och innehållet och strömningarna i dem kan därför påverka såväl bilden av en stad som beslutsfattare och deras agerande.

Underlaget för Dino Viscovis studie är knappt 400 insändare under 2008. Underlaget för sociologen, filosofie doktor Anders Lundbergs studie är ingående intervjuer med ett antal ungdomar och unga vuxna i Landskronas katolska församling.

Hans utgångspunkt är en fråga huruvida ett aktivt engagemang i en församling påverkar individernas möjlighet till integration. Amerikansak studier tyder på att ett aktivt församlingsengagemang kan underlätta för första och andra generations invandrare att etablera sig i samhället.

Församlingen har ca 1 000 medlemmar från 25 olika nationer men medlemmarna har ändå många gemensamma livsvillkor. De som intervjuats i studien är utlandsfödda och flertalet lever under relativt knappa ekonomiska omständigheter.

Han har inte funnit att församlingstillhörigheten lett till en ”försvenskning” däremot har den skapat trygghet och en känsla av samhörighet. Påfallande många av de ca 10 intervjuade har en mycket stark målinriktning i sina liv och antingen är de högskolestuderande eller planerar för högre studier.

Katolska församlingen i Landskrona är, som man kan förstå av de många olika nationstillhörigheterna, utgörs av en heterogen samling människor. Men den är samtidigt typisk för staden. Där finns många gamla landskronaiter som kom hit för ca 50 år sen som arbetskraftsinvandrare liksom nyinflyttade och mer typiska representanter för det gränsöverskridande Landskona. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Referat 17 februari

 

Två föreläsare, två bilder av utanförskap

 

Makt och maktlöshet – ett motsatspar som ord och en beskrivning av verkligheten som kan användas för att förstå det som sas i Landskronamuseets filmsal den 17 februari. De två Växjöforskare som framträdde vid den offentliga föreläsningen presenterade två interiörer från Landskrona. Den ena av unga utsatta människor som försöker ta makten över sina liv och styra mot tryggheten. Den andra beskrev människor som upplever sig maktlösa och anklagar andra för detta.

Religionssociologen Anders Lundberg presenterade först sin studie av hur ett 10-tal ungdomaroch unga vuxna med sina landskronarötter i den katolska församlingen ser på sina liv,”Religion som resurs. Vad betyder religion för en grupp unga, 1:a och 2:a generationens

invandrade katoliker?”

Anders Lundbergs föreläsning följdes av medie- och kommunikationsforskaren Dino Viscovis presentation av sin studie av insändare i Landskronaposten, ”I Landskrona är det botten tycker jag. Ett års insändare i Landskronaposten: 2008”

I Anders Lundbergs studie möter man individer från den anonyma massa, som omskrivs i många av Landskronapostens insändare. Inte sällan hålls de som ansvariga för att Landskrona förvandlats till en stad ”belägrad av kriminella”. De båda bilderna harmonierar inte, för att uttrycka det milt. Säkert var det flera bland de 70 i publiken som funderade över huruvida de anonyma insändarskribenterna kanske fanns mitt ibland dem och hur dessa i så fall reagerade.

 

Hanterar maktlöshet

Anders Lundberg lyfte fram några distinkta resultat från intervjuerna med det 10-tal unga katoliker han beskriver i sin studie.

Religions- och församlingstillhörigheten ger dem en värdegrund de skattar högt. Den hjälper dem att hitta perspektiv som får deras ekonomiskt och socialt svaga utgångslägen att te sig

hanterliga.

De känner sig inte som svenskar, de tycker att det är lättare att bli sedda som katoliker än som invandrare. De konstaterar att de behandlas som en kollektiv ”massa av invandrare” och de upplever en stark känsla av utanförskap.

- För de här ungdomarna är att vara katolik en identitet som ger dem bekräftelse och

tillhandahåller värden som kan hjälpa dem att hantera en utsatt situation. Identiteten och samvaron i församlingen ger dem möjligheter att tolka sin situation annorlunda och skapa mening i sina respektive liv, framhöll Anders Lundberg.

Han nämnde inte något om att hans informanter skulle vara läsare av Landskronapostens insändarsidor. Däremot berättade de om hur svenskar (”helsvenskar”) ibland har ett särskilt sätt att betrakta dem.

 

Vems är skulden?

Deras upplevelser av att bli betraktade som annorlunda bekräftas i högsta grad i många av de ca 370 insändare Dino Viscovi analyserat.

- Landskronapostens insändarsidor ser ut som i många andra lokaltidningar med ett undantag och det är att så många uppehåller sig vid stadens problem, vars orsaker man ofta tillskriver ”de andra, de främmande”, framhöll Dino Viscovi.

Han beskrev hur insändare internationellt sett är unikt för Norden och att dess betydelse för den demokratiska dialogen i samhället skattas högt. Vidare att många av de föreställningar som finns om insändare och dess skribenter inte får stöd av den forskning som bedrivits på området. T ex tror många att det är ett fåtal som står bakom majoriteten av insändarna. Men bakom de ca 370 landskronarelaterade insändarna fanns 200-250 unika skribenter. En annan föreställning, nämligen den att politikerna dominerar kommer också på skam, även i den här studien.

Ca en femtedel av insändarna kom från politikerna, vilket framhölls som rimligt då de bör få möjlighet att bemöta många gånger hårda angrepp i spalterna. Bland de flitigaste skribenterna fanns bl a en företrädare för Sverigedemokraterna och en känd profil bland fastighetsägarna. Vilka är då skribenterna generellt sett? De är till övervägande del män (72 proc), 40 +, och etniska svenskar.

Delar av dessa kunskaper hämtar Dino Viscovi från andra studier men den kraftiga

dominansen av manliga, etniskt svenska män är påtaglig i Landskronapostens spalter.

Anders Lundbergs informanters röster hörs alltså inte i spalterna och perspektivet blir kanske därefter. I den efterföljande frågestunden var just frågan om hur man ska bredda debatten

återkommande. Forskarna gav inga svar på frågor som efterlyste lösningar på diverse problem. Anders Lundberg menade att en slutsats man eventuellt kan dra är att kommuner bör understödja immigranters försök att skapa församlingar och motsvarande.

Dino Viscovi å sin sida menade att de enkla lösningar som föreslås i spalterna rimligtvis borde problematiseras. Effekten i dag är att stora grupper stigmatiseras och att ”vi- och dom-tänkandet” fördjupas. Anders Lundbergs studie bekräftar att den risken finns och det i sig och ytterligare polarisering utgör i sig en risk för staden.

Hur långt den bild av Landskrona som förmedlas via insändarsidorna nått kan vi eventuellt få svar på längre fram. Preliminärt kommer ytterligare en mediestudie att genomföras av forskare vid Linneuniversitetet i Växjö där man ska undersöka bilden av Landskrona i nationella media.

 

Christer Blomgren

 

 

Förhandsartikel 27 januari

 

Hur såg 1900-talet ut, egentligen?

 

Landskrona – eländes elände! Vems bild är det? Är det omvärldens, uppbyggd av hörsägen och mediernas ständiga snabbskisser av händelser och deras bakomliggande orsaker?

Eller är det landskronaiternas självbild? Deras egna berättelser, upprepade och allt som oftast tillyxade och förbättrade efter intresse och stundens behov?

Några svar på dessa och andra frågor kommer att levereras under våren då några forskare från Linnéuniversitet ska redovisa resultatet av sina respektive studier av välfärdssamhällets utveckling såsom den tar gestalt i Landskona.

Först ut är historikern Jesper Johansson och professor Tapio Salonen, som kommer att prata utifrån delar av sitt forskningsmaterial.

Jesper Johansson skulle inte ställa frågorna ovan om vems bild av Landskrona som regerar. För han menar att vi alla har en tendens att uppfatta vår samtid som något nytt och ”särskild” samtidigt som vi säger ”förr, ja då var det minsann ordning och reda”. Och därför är det inget särskilt med Landskronas självbild eller omvärldens bild av staden. Bilderna ser ut som man kanske kan förvänta sig.   Frågan Jesper Johansson snarare ställer är huruvida bilderna stämmer med vad som faktiskt hände under 1900-talet och hur de kan förklaras.

I sin föreläsning den 27 januari kommer Jesper Johansson att göra ett svep över utvecklingen under efterkrigstiden. Han fokuserar på de ekonomiska och politiska konjunkturerna och vad de liksom den ökade immigrationen betyder för Landskronas vardag i dag.

 

”Det är sig inte riktigt likt”

Landskrona har varit föremål för ett stort antal förändringsprocesser under efterkrigstiden. På vardagsplanet har de omfattande förändringarna medfört stora påfrestningar för invånarna. Man känner inte igen sig och det sedermera politiskt belastade ”det är sig inte riktigt likt” har lett till frågor som oftast sökt sina svar i den omedelbara närmiljön.  

Vi vet i dag vad sökandet efter ny identitet har lett till på det politiska planet. Problemet för staden har formulerats som ”de andra”, de som inte är som vi.

I sin studie har Jesper Johansson arbetat med att gå igenom kommunala handlingar, utredningar, statistik och annat tryckt material. Men har också samlat röster och vittnesmål om tiden då det begav sig.

Landskronas samtidshistoria efter andra världskriget är uppdelad i tre perioder i studien (1945-1970, 1970- 1985, 1985 – framåt).

Den första, 1945 – 1970, framstår väl för många äldre landskronabor som ”den lyckliga perioden”. Och på ett övergripande ekonomiskt plan visar Jesper Johansson hur det stämmer. Varvs- verkstads- och textilindustri expanderade och staden växte med tillströmningen av arbetskraft. Nu kom det människor från Danmark, Finland, Grekland och Jugoslavien och industrin erbjöd såväl kvinnor som män arbetstillfällen.

I backspegeln är det soliga bilder som dominerar och skuggorna är bortretuscherade. Konkurrensen på världsmarknaden var hård och bolagen rationaliserade hårt, vilket ledde till sämre arbetsförhållanden och konflikter på arbetsmarknaden. Bostadsförsörjningen var eftersatt och invandrade arbetare tvingades bo under många gånger usla förhållanden, som i sin tur skapade sociala konflikter.

Samtidigt var konflikterna identitetsskapande och arbetarkollektivet var en stark identitet. Dock var den inte helt konfliktfri den heller, då det inom fackföreningsrörelsen rådde missnöje med den invandrade arbetskraftens ”vilja till eller förmåga att organisera sig”.

 

Skriande behov av bostäder

Jesper Johansson uppehåller sig en hel del vid bostadssituationen som var besvärlig i Landskrona. För att råda bot på bristen som inte kunde uppvägas av offentligt byggande lät t o m industriföretagen uppföra bostäder. Under 1970-talet utmärktes sedan staden såväl som resten av landet av snabbt växande välstånd. Och det var en utveckling som förändrade landskroniternas identitet. ”(…) den klassidentitet som präglat arbetarklassens villkor i Landskrona under många decennier tidigare förändrades markant.”, skriver Jesper Johansson i sin studie. Den kollektiva identiteten var i avtagande och har egentligen inte ersatts med något annat än till denna dag.

Invandringen får betydande plats i Jesper Johanssons studie. Landskrona visar sig ha en stark tradition i att ta emot utländska flyktingar och/eller arbetstagare. Exempelvis fungerade Citadellet åren 1945 – 1953 som flyktingläger och sammanlagt hade över 22 000 flyktingar vistats i uppsamlingslägret när det stängdes.

Decennierna därpå var det arbetskraftsinvandringen som dominerade. Uppgifter som återges hävdar att det fanns 600-700 invandrare anställda på Öresundsvarvet i början av 1970-talet.

I efterhand, skriver Jesper Johansson, skildras perioden i rosenrött. I realiteten fanns motsättningar mellan svenskar och invandrad arbetskraft. Men dessa kunde delvis dämpas av att det fanns jobb, för både män och kvinnor. Men det han vill lyfta fram är, att synen på vilka som passar in och inte passar in,   förändras över tid. Och det är tiden och de samhällsprocesser som verkar som bestämmer vad som är ”de andra”.

Hur man identifierar ”de andra” ska ses som sociala konstruktioner och är relativa och historiskt föränderliga. Jesper Johansson pekar på hur globala processer styrt många av de villkor som styrt och styr utvecklingen i Landskrona. Samtidigt finns också det särskilda, det som är utmärkande för den lilla staden vid havet.

 

När det mesta är nytt

Varvskrisen och den generella industriella strukturkrisen parad med det katastrofalt stora antalet tomma bostäder i dess spår sätter en enorm press på staden och dess invånare. Inget, eller alldeles för lite kommer i stället och nybildningen av normer får ingen näring.

Landskrona var en stad där man hade varit mer eller mindre ense om hur en skötsam medborgare skulle ta sig ut för att anses vara en del av stadens kultur.

I dag är det mesta man ser och möter i staden nytt och i någon mening upplevs det som verkligen främmande. Särskilt gäller det för dem som inte kommer så nära att de kan se nyanser och mönster i det som eventuellt håller på att växa fram.  

Jesper Johansson pekar på den låga förvärvsfrekvensen bland utlandsfödda – 30-35 procent – och att boendet blir allt mer segregerat. De gamla landskronaborna känner inte igen de nya och dessa upplever å sin sida att de inte släpps in i staden. Och var ska de mötas om de inte bor sida vid sida eller arbetar sida vid sida?

”Framgång eller motgång i dessa strukturella frågor kommer sannolikt att ha en avgörande betydelse för om och hur Landskrona lyckas med föresatserna att försöka åstadkomma ökad social inklusion och välfärdsutveckling bland kommunens medborgare,” summerar Jesper Johansson mot slutet av sin rapport.

 

Det större sammanhanget

Forskningsledaren professor Tapio Salonens eget projekt om befolkningsströmmar och bosättningsmönster har genererat ett mycket omfattande underlag och kommer att presenteras i omgångar. I samband med föreläsningen den 27 januari kommer Tapio Salonen att redovisa resultat som sätter in Landskronas utveckling under senare år i större sammanhang. Mer ingående resultat om vad som hänt inom staden när det gäller skillnader mellan olika grupper och stadsdelar tas upp vid ett kommande seminarium 27 mars.

Vid denna inledande föreläsning diskuteras Landskronas historiska roll i ett geopolitiskt perspektiv med fokus vad som hänt i staden efter industrisamhällets nedgång på 1970- och 1980-talet. På vilket sätt skiljer sig utvecklingen i Landskrona från liknande mönster nationellt och internationellt? Vad kan vi lära av Landskronas dramatiska omvandling i slutet av 1900-talet och 2000-talets inledning? Istället för att begränsat fokusera på de uppenbara problem som Landskrona brottats med under senare år, i termer av nedgång i sysselsättning, arbetslöshet och högt socialbidragstagande, presenteras en analys som sätter in sådana aspekter i ett större socialt och ekonomiskt sammanhang. Hur har befolkningsförändringar in och ut ur kommunen påverkat profilen på Landskronas befolkning? Istället för att begränsat följa upp invandrares etablering i staden presenteras en betydligt mer sammansatt befolkningsutveckling som tar hänsyn till hur folk generellt bott och flyttat.

Landskrona kännetecknas sedan 1990 av en enorm flyttningskarusell. Staden med knappt 40 000 invånare har sedan 1990 haft närmare 70 000 invånare. Endast drygt hälften av befolkningen har blivit Landskrona trogen. Vidare framgår det att endast en fjärdedel av befolkningen från 1990 bor kvar i samma område 2006. Att ”inget är sig likt” är således ett påstående som bär syn för sägen men den viktigaste frågan är kanske vilka effekterna blir för framtiden. Och det är inte bara inflyttningen från det krigshärjade Balkan i början av 1990-talet, som lett till befolkningsförändringarna.

 

Arbetar inte i staden

- Lite förenklat visar dessa flyttströmmar på en betydligt större och komplexare bild än den föreställning som ofta har förmedlats lokalt, säger Tapio Salonen. Istället för att ensidigt fokusera på att många utrikesfödda flyttat in i staden måste man också beakta att många svenskfödda Landskronabor flyttat under senare år, vilket lett till att folk numera alltmer bor med människor som liknar en själva.

Ett särskilt fokus läggs också på att spegla Landskrona i ett regionalt perspektiv. Hur ser stadens roll ut i en föränderlig tid av regionförstoring där pendling till arbeten och bostadsetablering antar delvis nya mönster och följder för såväl enskilda hushåll som samhällservice? Från att ha varit en inpendlarkommun har Landskronaborna allt mer kommit att ha arbeten utanför kommunen.

Sammantaget uppvisar Landskrona många av storstäders karaktärsdrag men i småstadens begränsade ram. Genom historien har Landskrona blivit föremål för långtgående samhällsinterventioner från olika nationella aktörer. Det har gällt handelspolitik, militärstrategiska och näringspolitiska överväganden där staden oftast blivit en geopolitisk bricka och lämnats därhän med ouppfyllda ambitioner. Frågan är vilken roll staden får i den pågående omvandlingen in i 2000-talets postindustriella samhälle.

- En stad med så stark prägel av ett vi och dom-tänkande löper stora risker att drabbas av sociala konflikter. Min förhoppning, liksom hela forskargruppens arbete vid Linnéuniversitetet, är att våra resultat ska ge kommunen underlag för att anta långsiktiga strategier för hur staden kan utvecklas i gynnsam riktning, säger Tapio Salonen. 

 

Christer Blomgren

 

 

 

Referat 27 januari

Fullsatt vid första föreläsningen

 

 

Ekonomiskt och socialt är Landskrona som resten av Sverige bara lite mer. Kanterna är lite skarpare och skavsåren lite djupare. Det var huvudbudskapet till en nästan fullsatt filmsal i Landskrona Museum när forskare från Linnéuniversitetet i Växjö presenterade de första resultaten av sin forskning om staden och dess välfärdsutveckling.

 Ett 60-tal personer trotsade den värsta snöstormen i 2010 års mannaminne för lyssna till historikern Jesper Johansson och forskningsledaren professor Tapio Salonen.

Jesper Johansson huvudbudskap var att Landskrona befunnit sig i och fortfarande befinner sig i en brytningstid sedan mitten av 1950-talet.

– Går man tillbaka i läggen slås man av att dagens bild av 1900-talets mitt och några decennier framåt är målad med rosenskimrande färger. Den omfattande arbetskraftsinvandringen var dock inte så friktionsfri som många gör gällande i dag, framhöll Jesper Johansson.

Landskronaborna brottas med frågor på temat om vad det är för fel på Landskrona och t o m huruvida man ska ställa frågan över huvud taget. Men det är en relevant fråga, kunde Tapio Salonen visa med sina analyser av ett mycket omfattande statistiskt material.

T ex lämnar folk staden i stora skaror. Närmare 50 procent av befolkningen har flyttat från kommunen eller avlidit sedan 1990. Omflyttningen i staden är också exceptionell. I de centrala delarna, Centrum/Öster, har nio av tio flyttat mellan 1990 och 2006. Landskrona beskrivs av Tapio Salonen som Chicago där de minst bemedlade bor i centrum och de mer välbärgade i periferin. Men det är samtidigt många nya som lockas till staden, särskilt utlandsfödda och de är viktiga för stadens fortsatta utveckling.

– Hade ni inte haft den kraftiga inflyttningen av utlandsfödda hade staden haft en vikande befolkningsutveckling eller närmare  4000 färre invånare än i dag, framhöll han.

Tapio Salonen knöt an till Jesper Johanssons tal om gamla föreställningar om hur det var förr jämfört med i dag.

 

Invandringen sker i dag!

– Ni lever med föreställningen att invandringen av utlandsfödda var något som inträffade på 1990-talet. Men den sker i dag, just nu. Netto kommer ca 500 nya utlandsfödda till Landskrona varje år. Här finns mycket stora befolkningsgrupper med rötter i Palestina och det forna Jugoslavien. 30 procent av invånarna är utlandsfödda, vilket motsvarar snittet i de största städerna i landet.

För sin befolkningsutveckling har staden blivit beroende av de utlandsfödda och då blir självfallet frågan hur det går för dem oerhört viktig. Ja, inte som under 1900-talets tillväxtdecennier då folk – finnar, jugoslaver och greker –  började jobba samma dag de anlände.

– Siffrorna vi fått fram visar att de som kom från utlandet i början av 1990-talet och några år framåt i hög grad stannar i socialbidragsberoende. Efter fem år är som regel mer än ca 40 procent beroende av socialbidrag. Ännu efter 10 år är så många som en femtedel fortfarande bidragsberoende, framhöll Tapio Salonen.

Andra siffror kunde styrka att förvärvsfrekvensen bland utlandsfödda är ett problem för såväl individer som kommunen. 77.5 procent av de svenskfödda har jobb medan bara 46 procent av de utlandsfödda har det. 68,6 procent av invånarna förvärvsarbetar att jämföra med rikssnittet som ligger på 75,6.

Med en känga åt stadens politiker undrade Tapio Salonen om det inte var dags för gemensamma tag med de centrala framtidsfrågorna i stället för ”smågnabb”.

Auditoriet hade så långt lyssnat med ett intresse som gick att ta på men så bröts tystanden i den efterföljande frågestunden. Och en av frågorna handlade just om vad man ska göra för att få in de nya i staden, engagera dem politiskt och socialt.

Både Tapio Salonen och Jesper Johansson talade om behovet av nya mötesplatser, nya berättelser om staden och dess framtid. Behovet av en ny identitet är stor för stadens invånare.

Jesper Johansson avslutade sin föreläsning med att varna för social exklusion och gränsskapande.

– Staden behöver stimulera goda exempel på gränsöverskridanden på olika arenor i lokalsamhället. Det saknas en gemensam identitet, gemensamma berättelser som är viktigt för att en vi-känsla ska uppstå. Nyckelområdena för stadens utveckling är, föga överraskande, arbete, bostäder och välfärdsarrangemang, konstaterade Jesper Johansson.